cryingwhiletrying

 

Först vill jag säga att jag hoppas att ingen tar illa vid sig om någon tycker något annat än jag - och jag välkomnar egna tankar om ämnet, men detta är mina åsikter eftersom det gått många diskussioner på nätet den senaste tiden.

"Varför måste du köpa fjärilar, ljusrosa, tylltjolar och krimskrams till din dotter bara för att hon är en flicka? Känns inte allt det där jätteopraktiskt? Du tvingar henne in i den stereotypa flickrollen redan från det att hon föds. Är inte det lite orättvist? Du dömer henne liksom till ett liv där hon är i första hand gullig och rosa och söt."

"...jätte tråkigt att man redan vid födelsen ska placeras in i våra könsroller vad man förväntas tycka som kille respektive tjej i till exempel valet av färger, leksaker och så vidare.
...Man får ju inte glömma att vi är individer, inte kön. Vi ser olika ut i fysiken men förutom det borde det inte finnas skillnad på "killiga" och "tjejiga" saker.
...Så sluta behandla era ungar olika om du har en son eller dotter..."

Dessa kommentarer fick Carolina Gynning på sin blogg när hon bad om inredningstips till sin kommande dotters rum. Hon hade lagt ut bilder på rosa flickrum och det var tydligen SKANDAL enligt många.
Varför?
Jag är så ofantligt trött på det här "genus-snacket" som går att jag känner att jag måste skriva av mig en gång för alla. För jag förstår det verkligen inte?

Personligen kommer jag att inreda med rosa - och även andra färger - men de kommer alla vara "tjej-färger" - mycket pasteller osv.
När dagen kommer då My kan tycka till själv får hon såklart bestämma vilka färger hon vill ha - lila, rosa, brunt, grönt, blått, rött, det spelar mig ingen roll.
Det spelar heller ingen roll om hon skulle vilja ha en bilbana, en dinosaurie eller en radiostyrd bil någon gång i framtiden. Men varför ska jag köpa sådant i förebyggande syfte så att hon inte ska "bli en flicka?"
Hon ÄR en flicka. Flickor gillar (oftast) gulliga saker, fina saker. Dom gillar inte att slita huvudet av sina Barbiedockor som många pojkar tycker är HUR roligt som helst.
Och måste en flicka bli "gullig, rosa och söt" för att hon har såna färger? Jag blev uppvuxen i ett typiskt flickrum med spets, rosetter, rosa och gulliga saker i överflöd, men nog har jag skinn på näsan och attityd trots det.

Jag känner en liten pojke som nu blir 2 år gammal.
Han ÄLSKAR traktorer, bilar, skotrar, motorcyklar. Helt utan att mamma eller pappa har "prackat på" honom det. Direkt han såg en motorcykel (och var inte mer än drygt 1 år gammal) så stod han bara och gapade.
Flickan i familjen har aldrig visat något vidare intresse för motordrivna fordon. Fastän hon stått bredvid honom.
Så nej, jag tror inte på att man alltid styrs av sina föräldrar. Killar ÄR killar. Tjejer ÄR tjejer.
Dom bör ha en manlig och en kvinnlig förebild.

En annan sak är ju att vi INTE är könslösa. Vad är det för ett löjligt påhittat ord?
Jag älskar kommentaren här ovan där personen skriver "Man får ju inte glömma att vi är individer, inte kön."
Eh, har jag missat något? Har inte männen penisar och vi inte?
För det trodde jag var ett kön. Och vi ÄR våra kön. Okej, det där lät ju lite underligt men ni förstår nog.
I djurvärlden, har dom inte bestämda könsroller? Jo. Lejonhanen är stark och försvarar sin flock. Lejonhonan jagar och tar hand om ungarna. Fåglar? Hanarna är oftast vackrare i färgerna och ska sjunga bra för att kunna locka till sig honorna - hjälp, vad sexistiskt av honorna att låta hanarna behöva vara vackra och sjunga finast! Djuren skulle antagligen dö ut om dom var genusinriktade och "könlösa".
Nu skulle man kunna säga att vi inte är djur. Nej, visst inte. MEN kvinnor och män är fortfarande olika. Mannen är starkare av en anledning. Kvinnan föder barn.
Vi är inte samma lika.

Självklart är vi individer och skall behandlas därefter också.
Det allra viktigaste är inte hur vi inreder barnens rum, vilka färger de har på kläderna, om de har typiska flick- eller pojkleksaker utan att vi lär dom sympati, förståelse, kärlek, stå för vad de tycker, alla viktiga egenskaper. Att följa sina drömmar.
Och framförallt - tycker jag - att vi hjälper dom att komma in i vår värld, med allt vad det hör till.
Jag vill i alla fall göra allt för att min flicka ska passa in i skolan osv. även om det kanske låter ytligt för många.
För jag anser att det är en obetydlig ståndpunkt att "ändra" världen genom kläder och prylar!
Och VAD är det för galenskap som dom tänkt införa på dagis att man ska tilltala ALLA barn oavsett kön som "Hen" istället för honom eller henne? Vad sänder det för signaler egentligen?

För vad blir barnet i slutändan lyckligast av?
Att vara "könlöst" som dom beskriver - för att föräldrarna ska få visa SINA ståndpunkter i samhället, eller att vara antingen en flicka eller pojke och "stereotyp" och kanske hellre "passa in"?
Nu kanske jag tog i, men jag kommer inte riskera att mitt barn blir mobbat för att jag som förälder tror på något så oväsentligt som att det borde finnas könlösa barn.

 

Att vara en mamma är något som inte riktigt går att förklara till fullo. Det är å ena sidan det mest fantastiska i hela ens existens - inga tvivel om saken, samtidigt som man många dagar inte förstår vad man håller på med, vem man är eller vem man en gång har varit.

Man är full med dreggel, vet mer om hur bebis-bajs luktar än sin favoritparfym, man sminkar sig ungefär 2 gånger i veckan och då bryr man sig inte direkt om resultatet utan bara att det får ta max 2 minuter.
Man sover inte en hel natt och man är förvirrad större delen av dagarna. Man glömmer bort att äta.
Man har inte köpt kläder på evigheter men beställer barnkläder/leksaker/grejer till barnets rum varje dag.
Man sitter aldrig med ett tomt knä och har helt plötsligt lärt sig att göra det mesta med en hand.

Det finns inte längre något så viktigt som den här lilla skrutten som skrattar, gråter, kramas och busar! Ingenting annat känns särskilt relevant och man förstår inte hur man kunnat leva i 25 år UTAN barn. Vad gjorde man förr och hur kunde man vara lycklig?

Man plockar upp favoritleksaken som kastas på golvet ungefär var 30:e sekund, samtidigt som man äter frukost, pratar oförståeligt bebis-språk blandat med vanligt tal eftersom man samtidigt pratar i handsfree med en vuxen person och försöker diska.
Man tvättar ca 5 maskiner om dagen, med endast ett fåtal plagg åt gången. Huset är fyllt med mini-kläder som hänger på tork lite här och där, dreggel-lappar, leksaker m.m.
Man har gett "multi-tasking" en helt ny innebörd som bl.a. innebär att man ammar gåendes för att hinna med andra plötsliga viktiga ärenden. Och man tycker att det är det enklaste i hela världen.

Det går inte att förklara känslan när ens lilla fina ler åt en på morgonen, jollrar mitt i natten och tycker att det är dags att kliva upp och busa några timmar. Eller när barnet rullat första gången, ätit riktig mat eller börjat blåsa bubblor med munnen så att det flyger dreggel; det om något är väl värt en Oscar liksom?

Att vara mamma är en hel-omställning jämfört med vad man är van vid. Man minns knappt vem man "egentligen" är. Man är inte längre en person - man är två.
Man känner sig ofta utesluten från sitt gamla liv. Man känner sig otillräcklig. Man känner sig ensam.
Man längtar tills man "kan" gå ut med sina vänner igen. Känna att man faktiskt är mer än en mamma. För mamma är man dygnet runt resten av sitt liv - och man ÄLSKAR DET! Men man behöver tid att vara sig själv också. Att få använda sitt eget namn och sin egen identitet.

Man har i och för sig inte längre ett namn utan benämns istället som "Mamman". Man får ofta också frågor om hur Mamman klarar av att vara ifrån sitt barn några timmar?! Man blir kallad snygg Mamma när man har sminkat sig och använder vanliga kläder. (Missförstå mig rätt, det är ju trevligt med komplimanger såklart!) Man träffar folk på stan som blir fullkomligt överraskade av att se en utomhus bland folk och egen-tid är att få duscha 10 minuter medan sambon byter blöjor på barnet på skötbordet bredvid.

Man känner sig helt enkelt som en MAMMA. ♥

I sommar blir det bröllop!
Och jag har i vanlig ordning helt glömt bort att skriva om det. Det är inte vi utan Dannes bror och Carolina som ska gifta sig. Det kommer att bli helt underbart, jag är så löjligt lycklig för deras skull! Och inte blev jag mindre glad när hon bad mig att vara hennes tärna - kan säga att tårarna rann!

Men jag undrar vad jag ska lyckas få ihop för möhippa? Dessutom vet jag inte vilka av hennes vänner hon vill ha med osv. Jag känner inte dom. Så jag bad henne skriva upp när det börjar närma sig, vilka hon vill ha med. Bra tärna va?

Dessutom ska jag fotografera hela bröllopet. Men jag blev lite nervös när jag gjorde research på hur man fotograferar ett bröllop på bästa sätt och stötte på en lista med bland annat denna punkt:

"9. Ta aldrig kort på en väns bröllop om du inte är helt säker på att du kan leva upp till förväntningarna. Misslyckas du med bilderna löper du risk att förlora din vän."

Ha, ha, ja, NU känns det mycket bättre. Jag är osäker på hur vi ska göra under själva vigseln, jag kanske får försöka lära Danne några tricks?
Bröllopet kommer att vara utomhus vid havet så det är en fördel vid fotografering. Jag behöver träna med mitt nya objektiv - som ÄNNU inte har anlänt - och även träna på att använda det naturliga ljuset bättre. Vad som känns roligt med just denna fotografering är att nu har jag ett mål så att jag MÅSTE bli bättre!

Undrar just vem jag hade tänkt skulle fotografera på lillans dop?! Det brukar bli så fula bilder i kyrkan dock. Nåväl, får väl ta vanliga "trista" blixt-kort. Det är ju mest för minnen man vill ha bilder från dopet. Lillan får jag väl fotografera själv efter cermonin.

Jag har alltid varit en person som trivts ensam. Men nu? Jag får nästan panik vissa kvällar om jag måste sitta hemma själv - ja, My är ju med. Men vuxet sällskap behövs. När man jobbade fick man ju den sociala delen där.

Idag har vi i alla fall varit hos svärmor. Dannes styvpappa har skadat handen ordentligt så jag har tagit på mig att rida hans häst några gånger i veckan och Danne har hjälpt till med ved och lite annat. Det var skönt att få sitta på en häst igen! Och extra roligt att man kan bidra med något och hjälpa till såklart!
Men vilken underbar känsla det är att vara i stallet igen. Saknar det så otroligt mycket. Det är den bästa terapin man kan unna sig som människa.

Undrar hur mycket träningsvärk jag kommer att ha imorgon?

En viss liten tjej har kommit på hur man gör pruttljud med munnen. Man är med andra ord nersölad av bebis-spott den större delen av dygnet. Men det är otroligt charmigt!

Någon som vet hur man ändrar på blogg.se så att själva "skriv-delen" blir bredare? Jag lyckas ändra så att HELA delen blir bredare men det går ändå bara skriva såhär smalt som det ser ut nu. Jag vill alltså ha den ända ut till strecket mot "menyn" på höger sida. Hjälp?