Att vara en mamma
Att vara en mamma är något som inte riktigt går att förklara till fullo. Det är å ena sidan det mest fantastiska i hela ens existens - inga tvivel om saken, samtidigt som man många dagar inte förstår vad man håller på med, vem man är eller vem man en gång har varit.
Man är full med dreggel, vet mer om hur bebis-bajs luktar än sin favoritparfym, man sminkar sig ungefär 2 gånger i veckan och då bryr man sig inte direkt om resultatet utan bara att det får ta max 2 minuter.
Man sover inte en hel natt och man är förvirrad större delen av dagarna. Man glömmer bort att äta.
Man har inte köpt kläder på evigheter men beställer barnkläder/leksaker/grejer till barnets rum varje dag.
Man sitter aldrig med ett tomt knä och har helt plötsligt lärt sig att göra det mesta med en hand.
Det finns inte längre något så viktigt som den här lilla skrutten som skrattar, gråter, kramas och busar! Ingenting annat känns särskilt relevant och man förstår inte hur man kunnat leva i 25 år UTAN barn. Vad gjorde man förr och hur kunde man vara lycklig?
Man plockar upp favoritleksaken som kastas på golvet ungefär var 30:e sekund, samtidigt som man äter frukost, pratar oförståeligt bebis-språk blandat med vanligt tal eftersom man samtidigt pratar i handsfree med en vuxen person och försöker diska.
Man tvättar ca 5 maskiner om dagen, med endast ett fåtal plagg åt gången. Huset är fyllt med mini-kläder som hänger på tork lite här och där, dreggel-lappar, leksaker m.m.
Man har gett "multi-tasking" en helt ny innebörd som bl.a. innebär att man ammar gåendes för att hinna med andra plötsliga viktiga ärenden. Och man tycker att det är det enklaste i hela världen.
Det går inte att förklara känslan när ens lilla fina ler åt en på morgonen, jollrar mitt i natten och tycker att det är dags att kliva upp och busa några timmar. Eller när barnet rullat första gången, ätit riktig mat eller börjat blåsa bubblor med munnen så att det flyger dreggel; det om något är väl värt en Oscar liksom?
Att vara mamma är en hel-omställning jämfört med vad man är van vid. Man minns knappt vem man "egentligen" är. Man är inte längre en person - man är två.
Man känner sig ofta utesluten från sitt gamla liv. Man känner sig otillräcklig. Man känner sig ensam.
Man längtar tills man "kan" gå ut med sina vänner igen. Känna att man faktiskt är mer än en mamma. För mamma är man dygnet runt resten av sitt liv - och man ÄLSKAR DET! Men man behöver tid att vara sig själv också. Att få använda sitt eget namn och sin egen identitet.
Man har i och för sig inte längre ett namn utan benämns istället som "Mamman". Man får ofta också frågor om hur Mamman klarar av att vara ifrån sitt barn några timmar?! Man blir kallad snygg Mamma när man har sminkat sig och använder vanliga kläder. (Missförstå mig rätt, det är ju trevligt med komplimanger såklart!) Man träffar folk på stan som blir fullkomligt överraskade av att se en utomhus bland folk och egen-tid är att få duscha 10 minuter medan sambon byter blöjor på barnet på skötbordet bredvid.
Man känner sig helt enkelt som en MAMMA. ♥
Man är full med dreggel, vet mer om hur bebis-bajs luktar än sin favoritparfym, man sminkar sig ungefär 2 gånger i veckan och då bryr man sig inte direkt om resultatet utan bara att det får ta max 2 minuter.
Man sover inte en hel natt och man är förvirrad större delen av dagarna. Man glömmer bort att äta.
Man har inte köpt kläder på evigheter men beställer barnkläder/leksaker/grejer till barnets rum varje dag.
Man sitter aldrig med ett tomt knä och har helt plötsligt lärt sig att göra det mesta med en hand.
Det finns inte längre något så viktigt som den här lilla skrutten som skrattar, gråter, kramas och busar! Ingenting annat känns särskilt relevant och man förstår inte hur man kunnat leva i 25 år UTAN barn. Vad gjorde man förr och hur kunde man vara lycklig?
Man plockar upp favoritleksaken som kastas på golvet ungefär var 30:e sekund, samtidigt som man äter frukost, pratar oförståeligt bebis-språk blandat med vanligt tal eftersom man samtidigt pratar i handsfree med en vuxen person och försöker diska.
Man tvättar ca 5 maskiner om dagen, med endast ett fåtal plagg åt gången. Huset är fyllt med mini-kläder som hänger på tork lite här och där, dreggel-lappar, leksaker m.m.
Man har gett "multi-tasking" en helt ny innebörd som bl.a. innebär att man ammar gåendes för att hinna med andra plötsliga viktiga ärenden. Och man tycker att det är det enklaste i hela världen.
Det går inte att förklara känslan när ens lilla fina ler åt en på morgonen, jollrar mitt i natten och tycker att det är dags att kliva upp och busa några timmar. Eller när barnet rullat första gången, ätit riktig mat eller börjat blåsa bubblor med munnen så att det flyger dreggel; det om något är väl värt en Oscar liksom?
Att vara mamma är en hel-omställning jämfört med vad man är van vid. Man minns knappt vem man "egentligen" är. Man är inte längre en person - man är två.
Man känner sig ofta utesluten från sitt gamla liv. Man känner sig otillräcklig. Man känner sig ensam.
Man längtar tills man "kan" gå ut med sina vänner igen. Känna att man faktiskt är mer än en mamma. För mamma är man dygnet runt resten av sitt liv - och man ÄLSKAR DET! Men man behöver tid att vara sig själv också. Att få använda sitt eget namn och sin egen identitet.
Man har i och för sig inte längre ett namn utan benämns istället som "Mamman". Man får ofta också frågor om hur Mamman klarar av att vara ifrån sitt barn några timmar?! Man blir kallad snygg Mamma när man har sminkat sig och använder vanliga kläder. (Missförstå mig rätt, det är ju trevligt med komplimanger såklart!) Man träffar folk på stan som blir fullkomligt överraskade av att se en utomhus bland folk och egen-tid är att få duscha 10 minuter medan sambon byter blöjor på barnet på skötbordet bredvid.
Man känner sig helt enkelt som en MAMMA. ♥
Kommentarer
Trackback
